Det sovjetiska/ryska sömnexperimentet

På det sena 40-talet höll ryska forskare med hjälp av en experimentell stimulerande gas fem personer vakna i femton dagar. Eftersom gasen var giftig i högre koncentration hölls personerna instängda och isolerade i ett utrymme där deras syrenivå kunde mätas. Detta var innan övervakningskamerornas tid, så det enda sättet forskarna kunde undersöka vad som hände i utrymmet var genom mikrofoner och ett par decimetertjocka glasventiler. I deras utrymme hade de fem utrustats med böcker, obäddade fältsängar, rinnande vatten och toaletter samt nog med frystorkad mat för att de skulle kunna överleva i en månad. Försökspersonerna var politiska fångar som under andra världskriget fällts som statens fiender.

Allt gick bra de första fem dagarna, och fångarna klagade knappt eftersom de hade fått falska löften om friheten om de deltog i testet och lät bli att sova på 30 dagar. Deras konversationer och sysselsättningar övervakades, det noterades att de pratade allt mer om traumatiska händelser under deras uppväxt, och efter fyra dagar blev tonläget mycket mörkare. Efter fem dagar började de klaga över situationen och de händelser som lett dit, och började dessutom visa upp tecken på svår paranoia. De slutade prata med varandra och började istället viska med mikrofonerna och mot glasgluggarna. Konstigt nog verkade alla tro att de kunde vinna forskarnas förtroende genom att förråda de kamrater de var infångade tillsammans med. Först trodde forskarna att detta var en effekt av gasen…

Efter nio dagar började den första vråla. Han sprang av och an i kammaren och gallskrek allt av full lungkapacitet, tills han inte längre kunde utbrista i annat än sporadiska skrin. Forskarna slog fast att han rent fysiskt hade slitit ut sina stämband. Det mest överraskande med detta var att de andra försökspersonerna knappt brydde sig. De fortsatte viska med fönsterrutorna och mikrofonerna, ända tills ännu en av dem började skrika. Då började de två som ännu var tysta istället riva sönder böckerna, smörja in sidorna med sin egen avföring och sedan täcka fönstren med dem. Vrålandet slutande tvärt.

Så även viskandet med mikrofonerna.

Tre dagar gick. Forskarna kontrollerade mikrofonerna en gång i timmen för att försäkra sig om att de fungerade, eftersom det var omöjligt att de fem personerna där inne inte gav ifrån sig några ljud alls. Syrekonsumtionen i kammaren visade på att samtliga levde. De andades till och med så mycket som man bara gör under mycket stora fysiska ansträngningar. På den fjortonde dagens morgon gjorde forskarna något de hade sagt att de skulle låta bli, nämligen använde sin telekommunikationsutrustning för att kontakta de inne i kammaren och förhoppningsvis få ett svar från försökspersonerna, som de var rädda hade antingen dött eller blivit grönsaker.

De ropade ut: ”Vi kommer nu öppna kammardörrarna för att kontrollera mikrofonerna. Gå iväg från dörrarna och lägg er på golvet, eller så skjuter vi. Fullständigt samarbete kommer innebära att en av er befrias omedelbart.”
Till deras stora förvåning hörde de en ensam röst svara: ”Vi vill inte längre befrias.”
Nu utbröt en debatt mellan forskarna och representanterna för militären, vars pengar hade använts för att bekosta experimentet. Eftersom de inte kunde få några fler reaktioner över telekommunikationssystemet bestämde man sig till slut, under den femtonde dagen, för att öppna kammaren.

De började med att tömma den på gas och fylla den med frisk luft istället, men då började klagomål höras ur mikrofonerna. Tre olika röster började böna och be, som om det var för deras närståendes liv, om att gasen skulle sättas på igen. Kammaren öppnades och soldater sändes in för att hämta försökspersonerna, som började vråla högre än någonsin. Soldaterna började också skrika när de såg vad som fanns inuti. Fyra av de fem försökspersonerna levde fortfarande, även om man svårligen kunde kalla det skick de befann sig i för ”levande”.

Ingen hade rört de senaste fem dagarnas matransoner. Av den döde försökspersonens kropp hade stora köttstycken tagits och proppats in i kammarens avlopp, så decimeterdjup vattensamling täckte golvet. Eller tja, hur mycket av vätskan som var vatten och hur mycket som var blod avgjordes aldrig. Alla fyra ”överlevande” hade fått stora bitar av musklerna och huden bortslitna från kroppen. Skadorna där, och de blottade benpiporna på deras fingertoppar, indikerade på att skadorna åsamkats med bara händerna, och inte med tänderna som forskarna först trodde. En närmare undersökning visade på att de flesta, om inte alla skador var självförvållad.

De inre organen i buken, under bröstkorgen, hade hos alla fyra försökspersoner rivits ut. Hjärta, lungor och diafragma satt kvar, men huden och det mesta av musklerna på revbenen var bortslitna och lungorna syntes genom revbenen. Samtliga blodkärl och organ var intakta, de hade bara tagits ur och placerats på golvet så de låg spridda runt de utrensade kropparna. Matsmältningen hos alla fyra såg ut att fortsätta, och saker försökspersonerna hade ätit processades. Det visade sig snart att dessa saker var deras egna kött.

De flesta soldaterna på plats var ryska specialstyrkor, men många av dem vägrade att återvända in till kammaren för att hämta försökspersonerna. De i sin tur skrek om att bli lämnade i fred i kammaren, och de varierade mellan att tigga om, och att kräva, att gasen skulle sättas igång igen så de inte skulle somna.

Till allas stora förvåning kämpade försökspersonerna hårt mot att bli hämtade ur kammaren. En av de ryska soldaterna dog efter att hans hals slitits sönder, en annan bars iväg svårt skadad efter att en försöksperson rivit av hans ena testikel och bitit sönder en artär i hans ben. Ytterligare fem soldater förlorade livet, inräknat de som begick självmord under veckorna efter incidenten.

I kampen sprack av försökspersonernas mjälte, och han förblödde i det närmaste omedelbart. De medicinska forskarna hade försökt ge honom lugnande medel, men det visade sig omöjligt. Trots att han hade fått mer än tio gånger så mycket morfin som en människa ska kunna klara av slogs han som ett skadat djur, och bröt revbenen och en arm på en av doktorerna. Hans hjärta fortsatte slå i två hela minuter, även så efter att han förblött att det fanns mer luft än blod i hans ådror. Till och med efter att hans hjärta hade slutat slå fortsatte han skrika och slå omkring sig i ytterligare tre minuter, vilt kämpande för att attackera alla i närheten och skrikande ordet ”MER” om och om igen. Men han blev svagare och svagare tills han tystnade.

De tre överlevande försökspersonerna spärrades fast hårt och flyttades till ett sjukhus, allt medan de två vars stämband ännu fungerade fortsatte att be om mer gas, så de skulle hålla sig vakna.

Den svårast skadade av de tre togs till sjukhusets enda operationsrum. Under processen då han förbereddes för att få sina organ flyttade tillbaka in i kroppen igen upptäcktes det att även han var i princip immun mot de lugnande medlen han hade givits. När han fick dem började han kämpa vansinnigt mot sin fastspänning, och lyckades trots att en 90 kilo tung soldat höll i hans arm slita sig igenom ett decimetertjockt läderband. Det behövdes däremot bara lite mer sövande medel än vanligt för att han skulle somna, och sekunden hans ögonlock började fladdra och stängas slutade hans hjärta slå. I obduktionen av honom visade det sig att hans blod innehöll tre gånger så mycket syre som det normala. De muskler som fortfarande satt kvar på hans ben var illa slitna, och han hade brutit nio ben i striden mot att bli fastspärrad. De flesta ben hade brutits av kraften i hans egna muskler.
Den andra överlevaren var den första i gruppen att börja skrika, och eftersom hans stämband nu var förstörda kunde han varken be om gas eller säga emot att bli opererad. Hans enda reaktioner var att våldsamt skaka på huvudet när någon närmade sig med smärtstillande gas. När någon motvilligt föreslog att de skulle operera på honom utan lugnande nickade han däremot, och under den sex timmar långa processen då hans inre organ placerades tillbaka och det som fanns kvar av hans hud syddes på igen reagerade han i överhuvudtaget inte. Kirurgen som ledde operationen upprepade gång på gång att det borde vara medicinskt möjligt för patienten att överleva detta. En förskräckt sjuksköterska sa senare att hon hade sett patientens mun krökas i ett leende flera gånger när deras blickar möttes.
När operationen var över tittade försökspersonen på kirurgen och började väsa ljudligt i ett kämpande försök att prata. Kirurgen antog att han ville säga något av stor vikt, så han hämtade en penna och papper så patienten kunde skriva ner det.

Budskapet var enkelt: ”Fortsätt skära.”

De sista två försökspersonerna genomgick samma operationer, båda utan att ta något smärtstillande. De fick dock ett förlamande ämne injicerat, eftersom kirurgerna fann det omöjligt att utföra ingreppen då de skrattade oupphörligen. Efter att ha paralyserats kunde de bara följa kirurgen och forskarna som övervakade processen med ögonen. På onormalt kort tid lämnade det paralyserande ämnet deras system, och ögonblicken de började kunna prata igen bad de om mer av gasen från kammaren. Forskarna försökte fråga varför de hade åsamkat sig själva så mycket skada, varför de hade slitit ut sina egna inre organ, och varför de ville ha mer av gasen.

Det enda svaret de fick var: ”Jag måste förbli vaken.”

De tre kvarvarande försökspersonernas fastspänningar förstärktes, och de placerades i kammaren igen i väntan på att ett beslut om dem skulle fattas. Forskarna, som stod inför vreden från de militärer vars pengar hade bekostat de nu misslyckade experimenten, övervägde att helt enkelt avliva dem. Men den ansvariga officeren på plats, en f.d. KGB-agent, såg istället potentialen i att börja ge dem gasen igen. Forskarna kom med bestämda invändningar men kördes över.
Då försökspersonerna förbereddes för att återigen bli instängda i kammaren kopplades de till en EEG-maskin, och fick mjukare bojor för en längre tids fastspänning. Till allas överraskning slutade de dock kämpa emot samma sekund som de förstod att de skulle få återvända in till gasen. Det var vid det här laget uppenbart att de kämpade för att inte falla i sömn. En av de som fortfarande kunde prata hummade oavbrutet högt för sig själv, den stumme spände istället sina ben i tur och ordning för att ha något att fokusera på. Den sista mannen höll upp sitt huvud från kudden och blinkade intensivt. Han var den förste att kopplas till EEG-maskinen, och forskarna såg med stigande förvåning hur hans hjärnaktivitet ibland fullständigt upphörde. Det såg ut som att han gång på gång blev hjärndöd, men sedan återgick aktiviteten till det normala. Eftersom forskarna stod samlade kring pappret där linan för hans hjärnaktivitet åkte upp och ned blev en ensam sjuksköterska det enda vittnet till hur hans huvud föll till kudden och hans ögon slöts. EEG-maskinen visade på en gång aktiviteten hos någon i djupsömn, och sedan, samtidigt som hans hjärta slutade slå, en sista rak lina.

Den enda kvarvarande försökspersonen som kunde prata började nu skrika om att han skulle föras in i kammaren igen. Hans hjärnvågor upphörde på samma periodiska sätt som hos den nyss döde. Då gav officeren order om att stänga in den skrikande mannen och hans stumme kamrat i kammaren tillsammans med tre forskare. En av forskarna som skulle stängas in drog då officerens pistol, sköt honom mellan ögonen, och vände sig sedan till den stumme och sköt honom i huvudet med.

Medan resten av kirurgerna och forskarna flydde riktade han sedan pistolen mot den sista försökspersonen, som fortfarande var fastspänd vid sin säng. ”Jag tänker inte bli inlåst tillsammans med dessa varelser! Inte med er!”, skrek han till mannen i sjukhussängen. ”VAD ÄR DU?”, frågade han. ”Jag måste få veta!”

Försökspersonen log.

”Gick det så snabbt att glömma?”, frågade han. ”Vi är ni. Vi är vansinnet som hägrar inom er alla, som i varje ögonblick tigger om att befrias. Vi är det du gömmer för dig själv varje gång du somnar. Vi är det som ni tystar och fryser när ni inträder den sömnens himmel vi blivit utjagade från.”

Forskaren tvekade. Sedan siktade han mot försökspersonens hjärta och sköt.
Med en svag hostning, samtidigt som hans EEG-maskin visade en rak linje, utstötte han:

”Så…nära…befrielsen…”