Varulven i Blekinge

Den man som var varulv hade det inte lätt. Om nätterna “sprang han tasse”, som det hette. Han förvandlades till en gräslig varg av ett slag man annars aldrig ser i naturen. Hans hud, som var luden på insidan, vändes ut och in så att pälsen kom fram. Hans ögon blev gula och lysande, och hans armar och högerben förvandlades till varglemmar, medan vänsterbenet blev en svans. I denna skepnad sprang varulven omkring och dödade alla som kom i hans väg, ty hans hunger efter människokött var stor. Det var inte lätt att bli botad från varulvssjukan. Det fanns bara två sätt. Någon måste känna igen varulven och som människa och säga till honom “Du är en varulv!” Då var han botad. Men om det aldrig hände kunde varulven bota sig själv på ett fruktansvärt sätt –Han måste finna en gravid kvinna, slita ut fostret och sluka dess hjärta.

I Sillhövda socken i Blekinge bodde Kalva-Lasse som hade ett litet torp med en stor äng. En gång hjälpte hans granne Hildas Kalva-Lasse att hässja hö på ängen medan hon ännu bar på sin ofödda dotter. De höll på långt inpå kvällen eftersom det ännu var sommar, och ingen tänkte egentligen på hur sent det i själva verket var. Snart började fullmånen gå upp över grantopparna och Kalva-Lasse blev plötsligt väldigt nervös och stirrig. Han sprang bort till Hildas och sa: “Om det kommer nåt djur och anfaller dig, så mota det med tjugan, men stick inte.” Sedan rusade han in i skogen och försvann. Inom kort hade fullmånen nått sin fulla höjd på himlavalvet och spred sitt blåa sken över nejderna så att det nästan var lika ljust som på dagen.

Hildas hade just börjat packa ihop sina saker, då hon fick se något komma springande ut ur skogsbrynet med en konstig linkande gång. När skepnaden kom närmare såg hon att det var en jättelik svart varg som störtade fram mot henne. Hon mindes i det samma Kalva-Lasses märkliga ord och grep tjugan för att försvara sig. Genast var odjuret över henne och slet med sina dreglande käftar loss ett stort stycke av hennes röda kjol. Huldas mor lät en skur av hårda slag från tjugskaftet regna över varulven, och till slut måste besten lämna sitt byte och försvann in i skogen igen.

Den gravida kvinnan sjönk utmattad ihop på marken, tacksam över att hennes desperata vildhet i stridens hetta hade matchat varulvens och att både hon och hennes barn faktiskt var helt oskadda. Plötsligt dök Kalva-Lasse upp alldeles bredvid henne. Han var helt blåslagen i ansiktet och en röd tråd hängde ut ur ena mungipan. Huldas mor reste sig upp och gav honom en rejäl örfil.

“Jasså, det är du som är varulven!” skrek hon. “Du borde skämmas som försöker ge sig på en havande kvinna för att frälsa dig själv från din egen olycka. Tvi vale!”

“Jo, jag skäms”, mumlade Kalva-Lasse generad. “Men jag kunde inte rå för det som hände. Men nu när du har känt igen mig som varulv, så är jag äntligen kvitt förbannelsen, och det är jag dig evigt tacksam för.” Och så var det. Sedan den kvällen sprang Kalva-Lasse aldrig tasse igen.